CS…..S

God kväll alla gamla dårar och diverse snedseglare!

Denna sida har hamnat lite i skymundan stundtals nu när servern varit igång. Det har nämligen varit spontana Facebook-kallelser som gått ut när det har varit speldags. Det är tyvärr ingenting som dykt upp här per automatik, vilket har gjort att några av er säkert har missat ett par spelkvällar.

Mitt råd till er som vägrar Facebook (jag har full förståelse), är att ni lägger till servern som favorit i Steam Browsern och kikar till lite då och då, speciellt på helger, om det är någon inne.

Skål och ha en fortsatt trevlig helg!

Dark Souls

Som ni säkert vet, så gillar jag Castlevania: Lords of Shadow till xb360. Jag köpte Dante’s Inferno också för att den är i samma stil och gillade den också. Efter att ha varvat båda dom, så såg jag fram emot fler spel med samma stil och hittade Dark Souls. Tji fick jag, för DS var ingenting som dom två andra. DS är ett otroligt svårt och frustrerande spel om man försöker spela den som Castlevania eller Dante. DS innehåller galet mycket RPG element som man måste ha koll på.

Jag är inte mycket för avancerad RPG. Så dom första försöken med spelet gick käpprätt åt helvete och döden var ett faktum så många gånger att jag inte ens kan räkna dom. Sedan läste jag lite guides på nätet för att komma fram till om jag ska krossa skivan till molekyler och förbanna den till helvetet eller om jag skulle försöka igen.

Jag försökte koncentrera mig på RPG-biten och faktiskt “levla” upp rätt saker och bygga karaktären med taktik. Denna gång gick spelet otroligt mycket lättare till en början. Spelet är dock fortfarande vansinnigt frustrerande och svårt. Jag förstår att recensenterna var eniga om denna punkt. Spelet är snyggt och välgjort annars vilket gör att man gärna vill tycka om den, men dom gör det verkligen inte enkelt. Jag har knappt börjat spelet trots att man kört rätt många timmar. Lyckan av att komma till nästa “Bon fire” är helt otrolig eftersom frustrationen på vägen dit varat i flera timmar av att nöta samma jävla skit om och om och om och om och om och om igen.

På omslaget av spelet står det: “Prepare to die”, spelets motto i ett nötskal.

ps. jag vet fortfarande inte om jag borde äta upp skivan och sen skita ut den och äta den igen… eller om jag helt enkelt borde sälja den vidare. Denna hatkärlek är helt legendarisk och jag kan inte minnas frustration likt denna sedan Nintendo 8-bit tiden.